Un konsert de Carlos Santana

Månen ser ut som en stor ost igen och jag kom just hem från Santana-konserten. Det känns verkligen som om jag lever! Jag är nog lite kär i señor Santana.

Mitt afrika-armband

Sitter och lyssnar på Elvis och funderar på om jag skulle börja på bugg eller tennis eller keramikkurs... något kul. Men det lär inte gå något vidare i alla fall, I'm a quiter.
Men i morgon ska jag hoppa in för mamma och vakta/försöka sälja hennes smycken på utställningen. Har fått det där vävda silverarmbandet som tack/muta.

Hmm... Morgan Monroe... Marilyn Pålsson...

Min bror envisas med att kalla mig för Morgan Pålsson. Jag vill hellre vara Marilyn Monroe... och så vill jag ha magmuskler, dansskillz, snyggare bröst och världsfred, men det är bara att inse - some things just ain't gonna happen. Så jag får väl gilla läget och vänja mig vid att vara gängets Morgan i ballerinapjuck och klänning. Han är faktiskt ganska gullig...

Svenska för nybörjare

"Hej, I am a little lämmel who likes fika* and eats morötter!"
Det är spännande att följa tyska kompisars språkutveckling. De är verkligen jättetända på att lära sig svenska också. Jag förstår inte, för jag känner inget behov av att lära mig tyska. Jag kan säga kartoffel, schmetterling, bier och skrika nein, vilket för det mesta duger fint.

*Någon gång i Taizé så försökte Annie (?) att bjuda in några tyskor och holländskor på fika i deras tält. "Later we will have... öh... fika in our tent!" sa hon, då hon inte kom på vad fika heter på engelska. På något sätt fick de där tyska brudarna det till ficken, som tydligen betyder knulla. Alltså: Fika - ficken - knulla.

Sugarpie, honeybunch, I know you're not waiting for me.

Så man har en ganska smarrig kaka framför sig, men man är så mätt att man inte vill ha den. Just då. Givetvis så har man heller ingen kakburk att förvara den i, så den ligger där synlig för alla och liksom skriker "BITE ME!". Ja, och för eller senare så är det precis vad någon kommer att göra, och då ångrar man att man inte åt kakan när man hade den.

Och nu läste jag här att lämmelsjälvmord är en myt.
Jaha, då så... Go Walt Disney!

Älskade beachhandboll... Ja, i den här stan så är den årliga beachhandbollsfestivalen sommarens höjdpunkt. Det är bara jag och arga pensionärer som inte riktigt ser tjusningen i det, I guess. Fast festivalens attraktionsförmåga gör mig rätt fascinerad, det måste jag erkänna.
Som i morse, när jag i ett zombieliknande tillstånd tog ut doggen på en promenad och höll på att kissa på mig (beror delvis på att jag dricker två liter vatten om dagen, men i alla fall) på grund av vad jag såg. Nedanför krönet såg jag hur horder av människor strömmade samman för att tillsammans vandra parkgatan ner mot stranden.
Jag hade helt förträngt att det är beachhandboll, fattade inte vad de höll på med utan tänkte genast på de här lämmeltågen, ni vet. Alla såg så beslutsamma och sammansvetsade ut, som om de var på väg att göra något riktigt modigt och stort... eller som om de faktiskt tillhörde någon sjuk lokal lämelsekt och just var på väg att begå ett saftigt kollektivt självmord nere vid bryggan.
Ah, ett uppslag till en deckare, kanske? Kanske för festivalen med sig något gott ändå...
Nu måste jag kissa, igen, men det här ska spånas vidare på!

Äldre konstnärsmän

Idag är det strålande solsken och alldeles för varmt ute. Min gurkdeo håller inte måtten och huvudvärken molar oroväckande. Har precis fått Juno och The Snapper från CDON, så min kväll är räddad. Tycker att jag förtjänar att få sitta inne idag, har faktiskt varit ute och motionerat bort lite av de senaste dagarnas kakfrossande.
Trotsade svetten och gick ner till torget, där min gamla bildlärare ställde ut sina akvarelltavlor. Har inte träffat honom sedan åttan, så det var kul. Han såg så fräsch och glad ut jämfört med då. Och längre, på något vis.
Jag har nog lite ömhetskänslor för honom, för han känns fortfarande lite skör och han blir ju inte yngre med tiden.
"Allt är så mycket roligare när det går baklänges!" som min åttiosexåriga senildementa farmor sa.
Det finns personer jag tycker så mycket om att det gör lite ont i mig. Majoriteten av dessa är visa och estetiskt lagda män, på väg att bli gubbar. Som min bildlärare och mammas kusin Ulf, till exempel. De där som har glimten i ögat, men samtidigt är sorgsna. Jag blir så inspirerad av dem, när det inte känns som om mitt hjärta ska brista.
Undrar vart jag har fått den där känslan från. Det känns lite sjukt när man tänker efter...

Woah! Spännande!

Det är jättekul att kolla vad folk har använt för sökord för att komma hit, har jag upptäckt! "Fotläkare", "big tits", "bleka slingor", "cornelia pucko", "romantik se" (det var någon från Senegal som googlade det och hamnade på ett av mina sötaste inlägg, fast jag tror inte att h-n förstod så mycket av det, buhu) och "uppskjuten mens". Det var tre stycken olika svenskar som sökt på "big tits", bara den här veckan.
Undrar vad jag ger för intryck egentligen. Utseendefixerad, något pinsam men ack så bystig bimbo, kanske.
Yes, that's me!

Åh... jag blir så emo när det regnar. Det öser ner här, jag är datortrött och önskar att mina föräldrar kunde börja jobba igen så att jag fick vara ifred och typ sova utan att ha dåligt samvete.
De senaste dagarna har jag försökt att göra allt annat än analysera och grubbla. Har gått så långt som att sjunga duett med min bror.
Eh, ja, ni läste rätt.
Men vi sure are cute for two ugly people... det är bara det han tvunget vill ha tjejens verser. Så han sitter där och målbrottsbrölar vackra saker som känslor och kärlek och smärta, medan jag får sjunga om apor på ryggen och hjärnhångel.
Jaja, han vill ju faktiskt umgås, så varför klaga?

Hmm... ja, då var man hemma igen. Vi hade väldigt trevligt, trots att Simrishamn var hett och kvavt. Vi kunde visst ha varit ute mer eller sett fler saker, men att ackompanjerad av åskmuller sitta på balkongen och äta sega pommes var inte heller så förfärligt. Jag vill också ha en balkong... och egen lägenhet. Att bo själv i. Fast det vågar jag inte säga högt än...
Men jag vill ha det, på riktigt. Något eget där jag får vara ifred och låtsas att jag är vuxen. Den får gärna ligga i Simrishamn (synd bara att jag blandar ihop den sortens skånska med tyska...) eller något annat ställe där folk är avslappnade och estetiska eller bara konstiga.

Det står Cornelia på det huset.

Åh, i morgon börjar min Simrishamn-weekend!
Eh... så jag måste gå upp halv åtta. Kanske skulle packa ner lite saker redan nu.

Natti!

Jag har fått mail från Polen! Sev och hans kompisar lever och badar bastu och äter körsbär och spanar in vackra polska flickor och han saknar mig och undrar hur det går med Stefan. Åt pepparn med honom, svarade jag. Det är din korta kompis-vad-han-nu-hette jag vill ha.
Faktiskt så saknar jag honom inte så himla mycket, för jag är nog förbi det där förtrollade stadiet där allt han gör är fint och jättebra. Men det klack till lite i hjärtat när hotmailinkorgen hade slutat lagga och jag kunde se vem avsändaren var. För övrigt hatälskar jag att han kan läsa av mina känslor så lätt, till och med över mail.

Shoppingterapi

Simrishamnresan = uppskjuten.
Jajaja, jag var i Kristianstad och shoppade istället. Köpte bara svarta saker, vilket kändes lite dystert. Men jag får lite sådana ryck ibland. Jag köper saker av samma färg, utan att tänka på det. Som när jag lackade på morsan, skolkade från skolan och skulle köpa de där rosa OLW-påsarna med nötter i. Fick med mig rosa schampo och en rosa anteckningsbok i korgen, när jag ändå var på G, liksom. Tänkte inte på att det var rosa förrän jag slängde upp det på rullbandet. Kände mig lite psyko, började flacka med blicken, vilket förmodligen gjorde att jag även framstod som lite... psyko.
Så jag köpte två svarta linnen och ett par svarta shorts på H&M, ett par svart- och vitblommiga spetstrosor på Lindex, samt tre svarta armband... och så gick jag in på Åhléns och köpte den där gurkdeon från Dove-reklamen. Hej, jag har bytt min själ och typ trettio spänn för en deo. Men den luktar gott. Och fast att jag låg i solen och roterade som ett jävla grillspett hela eftermiddagen så luktar jag inte svett. SEGER!

Nu sitter jag och Stefan och pratar om mitt livs kärlek. Det är bra, så han vet. Och kan reta mig som fan när han kommit över mig...

Mina Marian Keyes ser så bra ut bredvid dina intellektuella ångestböcker!

Funderar på om man skulle läsa Anna Karenina eller annan tung kultroman, bara för att man borde. Men jag som mådde skitdåligt av att som trettonåring läsa Sandor slash Ida, hur ska jag klara av det?

Burned!

Jag kan relatera till Donna i dagens avsnitt av That 70's Show. "Du är svartsjuk för att hon är het och du är... brännskadad!"-biten.
Jag ser ut som en kräfta.
Hur kunde det här hända?
I vanliga fall tillhör inte jag den smarta skaran som smörjer in sig innan de solar. Men idag gjorde jag ju det... synd bara att jag glömde ansiktet. Hur jag nu kunde glömma bort det. Jeeeesus, jag är verkligen ur balans.
Det är för att jag inte kan få ett stycke Meat Loaf-text ur huvudet.

Will you take me places I've never known?

I know the territory, I've been around
It'll all turn to dust and we'll all fall down
And sooner or later, you'll be screwing around

Ibland kommer jag på mig själv med att sjunga sista raden med extra kraft, fast jag försöker att lyssna så lite som möjligt på den nu. Jag vill inte vara så där hispig och nervös, men jag är ärligt talat lite rädd att bli utkonkurrerad av någon "snygg", polsk tjej (typ en Penelope Cruz).
Vad enkelt det hade varit om jag hade gillat de där snälla masochist-pojkarna som mer än gärna vill dränka en i kärlek och bara ser beundrande på en när man snäser åt dem. Men nej, jag ser dem inte som pojkvänsmaterial. Jag är ju helt galen, som får dåligt samvete bara för att någon som jag inte är kär i är kär i mig. Spelar dum och mår illa och tänker att jo, det fanns vissa fördelar med att vara konstig och ful för kärlek är vidrigt och äckligt.
Helknäppt.
Nej, inga trofasta pojkar här. Jag tenderar att dras till de där mystiska vilda konstnärssjälarna. Som är svåra att komma under skalet på, som man inte vet om man kan lita på, som man kanske alltid kommer tycka mer om än vad man borde. Fast ändå så vet jag att det skulle kunna bli bra med den här. Han kan få mig att skratta och vi kan prata om musik, känslor, mummy dear, drömmar, blommor... och samtidigt så är han skitbra på att reta upp mig med provocerande kommentarer. Jag vet inte om jag litar på honom än, på det där "jag går ingenstans"-sättet. Han är så förvirrad och rastlös ibland. Lite gå vart du vill, medan du kan. Men det är inte säkert att jag är här när du kommer tillbaka. Jag är på väg någonstans, vet du.
Jaha, men det är jag också, vet du.

Sommarskåne

Man kan ju inte sitta här och svettas bort!
Nix, men man kan göra dito i Simrishamn - då blir det i alla fall ett miljöbyte.
Nu när Michaela och Sev gör Amerika och Polen osäkert så kör jag på lågbudget-stilen och lodar runt i Skåne... som en annan Nick Schröder, I know. Idag spontanliftade jag in till Simrishamn, alltså, med Ida och hennes mamma. Fick en första glimt av min framtida helgbostad - Idas nya lägenhet. Jättegulligt och litet och bohemigt! Så på onsdag ska jag dit igen för att provligga soffan och springa ut och köpa frukostjordgubbar i pyjamas morgonen efter. Nästan måndag så ska jag på jazzfestival på Bornholm och... tja, sedan får man se vad som händer! Jag får väl se till att hålla mig sysselsatt.

Off he goes!

Det är titeln på en Pearl Jam-låt, som jag vemodigt lyssnade på varenda bussresa förra sommaren. Den är jättevacker... och jaha, off Sevy goes! Allt gick inte så jävla smooth, för jag blir så nervös när folk ska åka någonstans och man ska säga adjö adjö och allt det där. Men jag klämde i alla fall fram att jag kommer sakna honom. Utan något spydigt inslag. Duktigt. Han blev också lite dyster och sa att han ska skriva till mig, men att jag måste maila honom. Sedan kom vi in på mindre trevliga samtalsämnen och ja. Tjoho! Vi krigar i alla fall inte, och jag SKA maila honom. Men han kan gott få vänta åtminstone någon vecka.

Eller råd!
Slå mig med en ny TV-serie!

Bästa TV-serier när man flyr verkligheten:

1. Malcolm - Ett geni i familjen
2. That 70's Show
3. Coupling
4. Press Gang (hade den hållit jämn kvalitet så hade den slagit de andra med hästlängder, though)
5. Murphy Brown

Jag. Måste. Göra. Något. Annat. Nu.

... med fel kille och hår som glöder.

Jo, det ser ut som om hela mitt huvud står i brand! La i en brun toning (golden hazelnut eller något, hette den) i det röda, och gjorde bleka slingor. Ehm... ja, vissa slingor blev platinablonda medan vissa blev guldigt orange. Stina har inte sett det än, men hon garvade ändå. Stefan sa att det "passar min stil". Eh. Se och njut - vem vet, jag kanske gör en Britney...

Hej här står jag med fel kille!

Hej här står jag och gillar en kille som är bästa vän med en kille som gillar mig!
Viktor undrar hur jag lyckas med det - förförde jag snubben? Nej, jag var mig själv! Men... vadå, du har ju inte lyckats charma mig genom att bara vara du! Åhå Viktor, vänta bara!
Det blir ju jämt så för mig. Och jag känner mig så hemsk, för nu är en jättefin kille olyckligt kär i mig och varken jag eller poeten vill såra honom. Hahahaha! Det är som en fucking såpa. Vart är min förstående bögvän och biologiske far?
Lost girls and party tigers in the hallway - en ny låt månne?

Bilvett

4. Vad skulle du göra för att hindra en kompis från att köra alkoholpåverkad?
Jag: Jag skulle skära sönder däcken för den jäveln!
Stefan: Jag skulle döda honom!

Jag är så glad att vi inte övningskör tillsammans. Gud vet hur det skulle gå!

Fail!

http://failblog.org/2008/04/11/facebite/#comments

Hahaha! Den är photoshoppad och allt det där men ändå kan jag inte låta bli att asgarva varenda gång jag ser den... och jag har väl sett den ett tjuogtal gånger nu. Men henne ansiktsuttryck!
Stackars lille Poet-Viktor som fick uppleva mitt anfall över telefon.

Funderar på om jag skulle sälja min själ och börja lägga upp dagens outfit-bilder eller bilder på mina haremsbrallor. Jag funderar också på att gå och lägga mig tidigt. Men det är bara att inse - inget av det kommer inträffa.
Istället tror jag att jag ska skriva lite och överanalysera saker. Alternativet vore att göra upp ett schema för de närmsta två månaderna, så att jag inte blir tokig. Fast att jag på allvar överväger att göra ett schema tyder väl på att jag redan är tokig?
I morgon åker Michalea till det stora Amerikat. På fredag samlas hela Addams-släkten på bbq-party i vår trädgård. På lördag åker Sevy till Polen. Ida åker till Italien snart och det skulle inte förvåna mig om Towa får för sig att dra till Göteborg och inte kommer tillbaka (snälla, få inga idéer av det här!).
Jag borde börja spara pengar, till små roadtrips! Hmm... eller så försöker jag komma på ett sätt att ge mina föräldrar dåligt samvete så att de betalar mina resor hit och dit. Jag menar, man vet ju inte med mig - jag kan ju få för mig att lifta!
Nej, jag kommer inte åka någonstans. Särskilt inte till Tyskland. För jag kan ju bli våldtagen eller misshandlad. Guess what, det kan man bli i Skåne också. Men nej, jag fattar att mina padres är oroliga och att de är paranoida hör ju bara till föräldraskapet. Men jag vill så gärna ååååka! Jag saknar tyskarna (ni får gärna anteckna det där, för det är nog första gången jag sagt så!). Men tyskarna kanske kan komma hit då? Hoppas hoppas! Fast det är mycket skit och jobbiga grejer på gång hemma, så familjen kanske inte vill ta emot mina små vänner. De är så tråkiga. Mina föräldrar, alltså.
Nej, jag kommer att sitta hemma. Mitt enda ljus i vardagen kommer vara bögen i Hem Till Gården och att sitta och bläddra på failblog.org. FAIL.

Min poet har verkligen blivit duktig på svenska, förresten!
Några exempel på vad han kan säga är: knullkompis, hej, mandel, jag älskar dig, jäklar och pedoförälskelse. Jag blir så stolt! Han kommer ta mina föräldrar med storm.

Din mamma jobbar inte här

"Cornelia, kan du knyta mina skor?", "Cornelia, kan inte du komma hit och bre en macka åt mig och tappa upp ett varmt bad?", "När du kommer och bor hos mig så kan ju du laga mat!"
Jättefint att ni grabbar litar så på mig, men surprise surprise - jag är inte er mamma! Fast... tja, hade jag varit er mamma så hade jag ändå inte tappat upp bad och brett mackor åt er.

Nu ska jag laga mat åt Henke. Fan.

Jag skulle vilja åka tillbaka till Taizé också. Men jag drömmer hela tiden mardrömmar om det. Att jag glömmer mitt tält och det började storma så fort jag kliver av bussen och jag vill inte slagga hos någon för det är bara bitches och fucktards och fjortisar där.
Har drömt det flera gånger, att jag åker dit och inget är sig likt.
Jag antar att det betyder att jag inte är redo att åka dit än. Först måste jag nog ta itu med lite problem här hemma, annars är det som att fly konstant och då kommer jag aldrig känna mig trygg. Och så måste jag lära mig att the first cut is the deepest eller vad man ska säga - det kommer inte att vara lika överväldigande som första gången.

"Men vi har ju diskuterat vilka blommor vi ska ha i vår trädgård sen! Då måste det ju vara allvar!"

Poeten åker till Polen någon gång nästa vecka. Han ska hälsa på släktingar och besöka äckliga kapell gjorda av skelettdelar och samla inspiration i två månader.
Det vill jag också göra!
Ja, inte besöka byggnader där väggarna stirrar på en med tomma ögonhålor och att hälsa på släktingar är absolut inte nödvändigt heller. Polen är inte heller nödvändigt, även om jag kanske borde vänja mig vid landet, då han har fått för sig att han ska ta med mig dit och göra mig till "en ärbar kvinna" om några år...
Helst vill jag till Irland. Jag vill ha smaragdgrönt gräs, ösregn, bacon, tunn luft, pilska getter som knaprar magic mushrooms i sina hagar. Regn går jättebra, bara det är på Irland. Jag vill sitta uppkrupen i soffan i Bobs och Marions vardagsrum, invirad i en filt och smuttandes på en kopp te. TV:n ska surra lite i bakgrunden - gaelisk fotboll eller repriser av Scrubs kanske - fast jag är måttligt intresserad. Min blick vandrar hela tiden i riktning mot de stora skjutdörrarna i glas, vidare ut mot fängelset på andra sidan Lough Foyle. Ibland så rafsar jag ner några rader i anteckningsblocket jag har i mitt knä men mest så är jag bara.
Här är allt bara trögt och segt och jobbigt hela tiden, fast att jag försöker vara glad.
Det är jättesvårt för mig att verkligen leva ut glädjen och använda mig av kreativiteten när jag väl känner det bubbla upp inom mig, på allvar. För jag vet att ju högre upp jag är när jag faller, ju ondare kommer det göra att landa. Det är ninjapuckat, men jag kan inte släppa den tanken. Fast idag har jag inga problem med att hålla glädjen i schack - den vill inte infinna sig alls.
Den här sommaren är så tung, på så många sätt. Fast så är den lätt som en dans på rosor ibland, på de få sätt som blir över. Jag vet inte säkert hur det kommer att bli, men det kommer att bli stora förändringar.
Hej något mellan tonårsvärlden och vuxenvärlden, här står jag och balanserar på gränsen!

Det här är ju helt underbart! Jag sitter och gnäller över att jag behöver någon som sätter melodi till mina texter och hejsan hoppsan så har mamma raggat upp en snubbe... eller fan, ett helt band, typ åt mig. Inte ens det är jag kapabel till att kirra själv. Hihi!